Jag gör det ändå

Simmar i papper och tankar som rör forskningsprocesser och allt som rör kvalitativ metod. Varför gör vi det här igen? Vi kan redan. Låt oss gå vidare. Att redan kunna känns kaxigt och det kanske inte är helt sant, dock har vi ju redan gjort så otroligt mycket som involverar det vi nu ska ha salstenta på (igen!). Metodkurserna är grymt nyttiga men de är också grymt upprepande. Som en gammal häst sa, repetition repetition, jag vet. Men det här är inte repetition, det är.. kasst. Det lämnar mig oerhört omotiverad och frågande. Stirrar på papper som vill läsas, bläddrar ointresserat i en bok som tycker väldigt mycket eget.

Är trött, mentalt däckad och snurrig av kaffe. Kallt kaffe. Låter tankar leka av sig och har inte ork att tygla dem. Planerar, önskar och filurar på allt annat än det som kommer på tentan. Känner mig återigen som en maskin som bara ska ge korrekta svar. B-uppsatsen var fantastiskt kul att skriva. Jag fick äntligen fördjupa mig i något som jag tycker är intressant. Intressant och viktigt. Intressant och eget. 

Ett år kvar. Om ett år har jag min examen och är utbildad beteendevetare. Det går jädrans fort att leva. 

Jädrans långsamt samtidigt. Hur kan det gå så fort när min väggklocka i hallen tickar så långsamt?

Jag gör väl som alla andra gånger studierna tar emot, jag gör det ändå. 

En bild som påminner mig om lättnad. Hur det känns att vara klar.