Jag antar att jag inte är den enda som omedvetet (eller det börjar omedvetet men jag kommer ju ständigt på mig själv) pratar med mina djur. Om jag går hemifrån berättar jag alltid var jag ska och ungefär när jag kommer hem, om vi får besök så talar jag alltid om vem det är som kommer och att vi gillar personen/personerna i fråga. Jag berättar om min dag och frågar hur marsvinens har varit, detta får jag ju oftast fylla i själv för att förstå, vilket blir lite tokigt eftersom jag säger "Jag antar att den har varit bra". Tänk om den inte har varit bra? Tänk om några tjafsat om ett höstrå eller snott en sovplats och de fortfarande är griniga på varandra? Så kommer jag här och slänger ur mig: "Det har varit braaa, ja jag förståååår". Skit ner dig, tänker de säkert då. Haha!
Idag när jag skulle leta efter häftstift som jag gömt i en gammal väska långt upp i en garderob (schysst ställe för övrigt) så tog jag en stol och började min klättring långt upp i garderoben. Garderoben ligger intill hallen där grisarna bor och Frans satt mitt i buren och kikade upp på mig, fundersam. Jag berättade då (såklart) vad jag höll på med och eftersom Algot raskt hoppade iväg när jag skramlade med stolen så förklarade jag att det jag gjorde inte hade med dem att göra. När jag hittade häftstiften blev jag mycket nöjd och sa det sjukaste jag nog har sagt till marsvinen:
"Ja, ni pojkar. Se vad stolta ni kan vara över er smarta matte. Det kan ni skriva om i era memoarer".
Whait... What?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar